Ägirs historia i sammandrag

Läs Ägirs historia, från 1936 till idag. Har du egna minnen får du gärna dela dem med oss.  

1936-1973

Passagerarbåten Ägir (Regnr. 9971) är en 11,86 m lång, 4,65 bred och 1,93 m djup båt byggd 1936 på Bröderna Olsson & Co, ett båtvarv i Studseröd, Skredsviks socken. Båten beställdes av bröderna Evert och Erling Hansson i Hasselösund och gick i trafik med gods och passagerare mellan Smögen och Gravarne innan bron ut till ön byggdes 1970. Turerna anpassades då till SJ:s bussturlistor på fastlandet. Evert sålde senare sin andel till sonen Albert Hansson. Det har funnits flera färjor med namnet Ägir och denna var den andra som beställdes av Evert och Erling Hansson.

Enligt Lars-Åke Hansson, son till Albert, levererades båten med öppet akterdäck så att en snickare från Gravarne fick bygga in akterdäcket medan den låg vid kaj eller gick sina ordinarie turer. Enligt muntlig uppgift ska det vid den tiden varit vanligt att passagerarbåtarna byggdes som fiskebåtar till utformningen, för att på så vis ha möjlighet att ändra inriktning på utkomsten.

1973-2006

År 1973 köptes båten av Restaurang Magasinet på Holmen. Den användes en längre tid för att sommartid transportera restaurangens kunder tvärs över hamnen, från ”Snusfronten” vid ångbåtsbryggan på Smögensidan till Magasinet mittemot.

Det var många som åkte med Ägir över sundet till skola eller jobb på fastlandet och det finns säkerligen en hel del minnen även bland restaurangbesökare på Magasinet. Passagerarbåten Ägir har ett samhällshistoriskt värde i och med att den berättar historien om kommunikationerna innan Smögenbron fanns men även om hur båtar brukades för att transportera människor innan bilar tog över.

2008

Färjan Ägir var i restaurangens tjänst fram till dess rivning 2008.

Efter en påkörning vid kaj i Smögen då motorn kom under vatten, bogserades hon åter till Hälleviksstrands Varv för reglering av skadan. Samtidigt byttes övre delen förstäven och många bord i bogarna. Rederiet fortsatte sedan med ytterligare arbeten på båten. Efter detta har Ägir legat kvar på Hälleviksstrand i avvaktan på kommande användning.

2017

Under 2017 återuppstod det kulinariska med Musselbaren Kleven som bär exklusiviteten vidare – i sann historisk yrkestradition här i Smögenhamnen, den riksintressanta hamn som för många innebär minnen sedan generationer. Janne Bark och Musselbaren Kleven fullföljde denna värdskapstradition i Smögenhamnen, mittöver Smögenbryggan och på Holmen i symbios med sina företrädare på Restaurang Magasinet. Smögen med sina föregångare på entreprenörsarenan och generationer av fiskeexportörer, de som i samverkan med sina samtida yrkesutövare har lagt grunden för det som byggs inför 2020- och 2030-talets Smögen och hela Sotenäs kommun.

2018

Den ideell förening Magasinetfärjan Ägir startar för att kunna renovera Ägir och få henne åter i drift mellan Smögenbryggan och Kleven.

Har du också minnen av Ägir? Dela dem gärna med oss.

Nedan följer en längre version av Ägirs historia – allt vi känner till samlat.


Detta justeras och fylls på efterhand. Tveka inte att kontakta oss om justeringar eller kompletteringar just du känner till!


1935
Ägir beställs på Skredsviks varv

1936

Byggs Ägir på Skredsviks varv och levereras i juni till Pontus Hansson på Sunt och hans söner Erling och Evert. Evert sålde senare sin del till Albert Hansson. Ägir byggdes för att gå som färja men också för att kunna förvandlas till fiskebåt om det inte bar sig.

1936 – 1970

Ägir gick i trafik med gods och passagerare mellan Smögen och Gravarne innan bron ut till ön byggdes 1970. Turerna anpassades då till SJ:s bussturlistor på fastlandet.

Det intressanta är – enligt Lars-Åke Hansson, son till Albert – att Ägir levererades med öppet akterdäck så att en snickare från Gravarne fick bygga in akterdäcket medan fartyget låg vid kaj och gick sina ordinarie turer.

1958

Bilfärjan förändrade förutsättningarna att bo, leva och verka på öarna Smögen och Hasselösund. Omedelbart inleddes centrumförflyttningen i riktning från Smögen mot Hasselösund. Konservfabrikerna såväl som Fiskhallen såg snabbt till att flytta dit där bilar kunde lossa och lasta. Vägnätet byggdes ut, hus fick rivas, nya förbindelsebroar byggas. Skolan fick modernare lokaler passande det nya skolsystemet.

Det var på den tiden som badgästerna om lördagen anlände med nattåget från Stockholm via SJ-buss i Dingle och sen från Kungshamn med färjan Ägir till Smögens centrum, det vill säga Smögenbryggan.

1970

På hösten invigdes Smögenbron och Ägirs saga som statlig färjeförbindelse var all.

Med bron växte Smögen och Hasselösund snabbt ihop: centrum formerade sig runt brofästet. 1974 gick Smögen åter samman med grannsamhällena i en storkommun, omfattande hela Sotenäset. Centrumförflyttningen var därmed ett faktum. Under 20 år koncentrerades alla viktigare samhälls- och handelsfunktioner till Kungshamn. Undantaget var storkommunens fiskhall, som blev förlagd till Smögen.

När fiskeindustrin försvunnit från Holmen/Kleven på andra sidan Hamnen, växte den nya tidens sommarliv fram:

  • Restauranger och diskotek. Badgästindustrin ändrade karaktär och blev mer ”turistbetonad”.
  • Sjöbodarna längs Bryggan omvandlades till sommarbutiker för turister.
  • Fiskebåtarna fanns efter 70 år i Nya Hamnen, fiskehanteringen med auktionen var kvar i den gamla. Yrkesfiskekulturen levde vidare.
  • Allt fler året-runt-hus blev badgästhus. Främst i de centrala delarna fanns de äldsta och minst moderna husen. I den mån det fanns plats, byggde smögenborna nytt närmare bron och öns nya centrum eller så flyttade de i land.

De fyra B-na försvann – Bostaden krävde inte mera något samband med båten och bryggan. Bodkravet var redan borta, förändrat genom teknisk utveckling. In- och utpendling var möjlig genom goda landförbindelser. En Smögenfiskare behövde inte längre vara Smonare (Smögenbo) eller Sunnare (Hasselösundsbo).

Näringarna i fiskesamhället Smögen breddade sig: Tillverkning av färjor och båtar i plåt samt tillverkning inom elektronikindustrin. Plastbåtsföretag växte fram och försvann. Marinservice i större format kom till, liksom tjänsteföretag. Det sista helt omöjligt utan goda landförbindelser.

 

1973 – 2006

När den nya ungdomsdanstiden svepte in på allvar jämte finare besöksnäringsverksamhet och Magasinsfärjan Ägir har hemmahamn Smögen

Volvo lär ha specialflugit in gäster till Smögen och Magasinet då i början (ja, detta var på den tiden när filmidolen Ingrid Bergman kunde dyka upp i Fjällbackabygden). Bara unga akademiker från stan anställdes i serveringen, Akademikerna angav tonen: det var klass på Smögen och Magasinet.

Här på Smögenbryggan – med det 1973 blivande Restaurang Magasinet tvärsöver – fanns alla som ville ta emot och bära väskorna. En del hade polletterat bagaget och det kunde hämtas ut hos Evert Johansson i Samuelsson & Johansson på SJ-kontoret i källarvåningen till Ernst Sewerinsons bränsle- och tegelaffärshus.

Hämta ut bagaget – ja, om herrar Johansson och Samuelsson behagade finnas på plats förstås – annars fick väl badgästerna hämta nån annan gång… ! Så var det på den tiden.

Vi som lever i den uppkopplade 2010-talstiden har svårt förstå hur det var och fungerade för knappt femtio år sedan. Tåg som var statliga, avgick, kom och fungerade – i tid. Gods som polletterades, alltså lämnades in på Stockholms central i god tid innan avgången (kvällen före bara) och som kom fram samtidigt med resenären fast via olika tåg ibland.

1996 och 1997

Genomgick Ägir omfattande renoveringsarbeten vid Hälleviksstrands Varv; spanttoppar, mycket bordläggning, stöttor, skarndäck, brädgång, mm.

2008

Färjan Ägir var i restaurangens tjänst fram till dess rivning 2008.
Efter en påkörning vid kaj i Smögen då motorn kom under vatten, bogserades hon åter till Hälleviksstrands Varv för reglering av denna försäkringsskada. Vid detta tillfälle byttes övre delen förstäven och många bord i bogarna. Rederiet fortsatte sedan med ytterligare arbeten på båten.

Efter detta har Ägir legat kvar på Hälleviksstrand i avvaktan på kommande användning.

2017

återuppstod det kulinariska med Musselbaren Kleven som bär exklusiviteten vidare – i sann historisk yrkestradition här i Smögenhamnen, den riksintressanta hamn som för många innebär minnen sedan generationer.

Låt oss därför bara slutligen konstatera, att 2017 fullföljde Janne Bark med Musselbaren Kleven denna värdskapstradition i Smögenhamnen, mittöver Smögenbryggan och på Holmen i symbios med sina företrädare på Restaurang Magasinet då i starten 1973 – och, kan man väl säga, med sina föregångare på entreprenörsarenan: Smögens generationer av fiskeexportörer också, de som i samverkan med sina samtida yrkesutövare lade grunden för det som byggs inför 2020- och 2030-talets Smögen och därmed Sotenäs kommun.

2018

Ideell förening startar för att kunna renovera Ägir och få henne i drift igen mellan Smögenbryggan och Kleven

—————–

Utdrag ur Tidingsartikel/krönika av Conny Åquist i Sotenäs början 90-talet (?)

”Sommarjobbet på färjan Ägir”

Jag var femton år gammal och hade fått mitt första sommarjobb. Jag minns än i dag den första turen mellan bryggan utanför Charlies restaurang i Kungshamn och hamnen på Smögen. Så här är det alltså att vara vuxen, tänkte jag. Slut var det på friheten, nu var jag för resten av mitt liv bunden vid ett arbete och jag mindes med stor avund mina kompisar som inte hade fått något sommarkneg.

Lönen var 150 kronor i veckan och mitt arbete bestod i att ta upp biljettpengar från passagerarna samt vara ”hoppilandkalle”. En enkel resa kostade en krona, tur och retur kostade en krona och femtio öre.

Jag arbetade i lag med Knut som körde färjan Ägir och min bästa kompis Åke var i lag med Erling. Ibland bytte vi turer, jag och Åke, så då fick jag vara tillsammans med Erling. Eftersom Erling visste att jag gillade klassisk musik så sjöng han med sin hjärtligt varma och djupa basstämma Beethovens lovsång – han var nämligen med i kyrkokören.

Erling och Knut var emellertid mycket snälla och vänliga, jobbet förflöt utan några problem. De bjöd ofta på korv och mos från Charlies och var aldrig knussliga eller besvärliga. Jag vande mig rätt snabbt och kom till att gilla såväl arbetet som gubbarna.

Vid ett tillfälle arrangerades det en go-karttävling på Guleskärskajen i Kungshamn, förmodligen världshistoriens första och enda. Hela den svenska eliten var på plats. Knut körde förbi vakterna, som tog inträde, la till färjan längst ute på Guleskär och släppte i land mej med orden – ”Stanna du så länge du vill, så sköter jag om färjan idag”. Den lycka som vederfors mej kan jag känna än idag. Lukten av bränt gummi, svedda motorer och stekt ricinolja har för alltid etsat sig in i mitt minne.

Midsommarkvällen var intensiv

Stora helger var det väl inte alltid så roligt att arbeta. Dels för att man själv ville vara ledig men även för att det var så infernaliskt många som skulle med färjan från Smögen vid de sena natt-turerna. Så många faktiskt att man knappt hann med att ta betalt av alla innan man var framme. På midsommarkvällen var färjan dessutom så knökfull så att jag knappt kom fram och därmed ville ingen heller betala!!!

 

Men den första kyssen, som jag missade, saknar jag än

En vacker sommarmorgon stegade två av mina favorittjejer ombord på båten och gick längst bak och satte sig. Det var nämligen så att man kunde sitta ute, under ett litet tak längst akterut på färjan, en skjutdörr skiljde denna lilla sittplats från passagerarutrymmet inne. Då tjejerna skulle betala föreslog de mej en puss i stället. Högröd i ansiktet rådbråkade jag min arma hjärna. Pengarna var ju strunt, det skulle inte märkas i dagskassan om det fattades två-tre kronor men det jäkliga var att tjejerna var så fruktansvärt gamla. Det skulle ju bli mej en evig pina om det kom ut att jag kysst några tjejer som nog säkert var 17, ja kanske rent av 18 år gamla. Kompisarna skulle garva ihjäl sig, så jag avstod. Men jag ångrar mej än idag.

Skulle kunna omändras till fiskebåt

Man skulle kunna tro att Ägir är en gammal fiskebåt som omändrats till färja, eftersom båten starkt påminner om en fiskebåt i skrovets utformning men så är det inte. Ägir tillverkades faktiskt ursprungligen för färjetrafik men skulle kunna konverteras till fiskebåt i händelse att passagerarbefodran inte blev lönsamt.

Färjan byggdes i Skredsvik på Orust för far och son – Pontus och Erling Hansson 1936. Från början hade den endast ett enkelt soltak bakom styrhytten men det ändrades senare. Då kom färjan att få ett helt inklätt passagerarutrymme, förutom det lilla akterdäcket som rymde 3 – 4 personer. Tillbyggnaden gjordes, hör och häpna, under gång!?! En snickare från orten, Nils Hermansson, byggde på båtens hela salong, utan att den låg stopp en endaste dag.

Under andra världskriget utrustade man färjan med gengasaggregat, det var ju viktigt att trafiken mellan Smögenön och fastlandet kunde upprätthållas. Efter kriget (1945) så lämnade Pontus över rodret till Erling och istället köpte Albert Hansson in sig i rörelsen, 24 år gammal. Albert hade redan som liten pojke fått vara med på Ägir. I början hade han då varit så kort att han hade fått stå på en låda för att kunna nå upp till ratten. Tidvis var man upp till fyra man som arbetade i skiftlag på Ägir men 1956 kom en linfärja i trafik mellan ön och fastlandet och då minskade passagerarunderlaget för Ägir. Albert och Erling körde färjan tillsammans ända till nyår -67 då Albert gick i land. I stället kom Knut Andersson in.

Då Smögenbron invigdes -69 så minskades naturligtvis underlaget ytterligare för en permanent färjeförbindelse mellan Smögen och Kungshamn. En institution av enorm betydelse gick sakta mot sitt slut. 1974 såldes färjan vidare till Selene Seafods LTD.

Men än i dag kan men se Ägir i daglig aktion, där hon går i ständig sommartrafik de hundrafemtio metrarna mellan hamnstråket och restaurang Magasinet på Smögen.

Modellen av Ägir

Karl-Gustav Dalqvist i Kungshamn är en av kustens många skickliga modellbåtsbyggare. K-G som han kallas har en mycket ”smutt” stil på sina byggen. De är propra och rena samtidigt som de är väldetaljerade. Tillräckligt med detaljer utan att vara överlastade, eller för spartanska – en hårfin balans som han alltid lyckas att hålla, modell efter modell.

Modellen av Ägir byggde K-G för Lars Åke Hansson. Det var nämligen så att Lars Åkes mamma beställde båten på våren, att vara klar till sonens födelsedag på sommaren. För att det skulle gå någorlunda fort så var K-G tvingad att göra båten som vattenlinjemodell, vilandes på en träplatta. Detta till trots så blev det hetsbyggning in i det sista och modellen levererades utan pyts och skylten på färjans tak (bortfall av text här)

Är det så att K-G har en konstnärlig ådra och han målar mycket i olja och akvarell. Det gör att det finns något estetiskt över hans ritningar som jag inte har sett någon annanstans.

Ursprungligen var Ägir utrustad med en Skandia motor och ett sådant maskineri är naturligtvis inte lätt. När maskinen byttes till en diesel så kom hon att ligga lite annorlunda på vattnet. Det är denna tidiga och lite djupare tyngd som K-G har velat få fram på sin modell.

Det blev aldrig någon sjöman av mig
Min far var sjöman hela livet men för egen del så kom det bara att bli ett kort mellanspel. Trots att snart trettio år är försvunna sedan dess, så saknar jag fortfarande dekorta sommarmånaderna på Ägir. För att inte tala om tjejerna och den första(missade)kyssen. Förvisso löste sig mitt problem med att vara okysst, en tid senare. Men det, det är en annan historia…

Text: Conny Åquist

 

Källa:

Intervju med Lars-Åke Hansson
Intervju med Erling Larsson
Intervju med Tollar o Seiel
Intervju med Smögens Bildarkiv
Ljungdahl – ”Smögen och Hasselösund”
Artikel: Okänd tidning